I Centraleuropa genljuder begränsade framgångar med att återkomma till vetenskapens roll i segregationen av romer av den ännu inte tillgodosedda uppmaningen att kontextualisera idéers inverkan på vardagsrasism. Denna bok försöker tolka en sådan klyfta som ett fall av epistemisk orättvisa. Den understryker idéernas historiska roll i rasskapandet och ger analytiska linser för att utforska gränsöverskridande överföringar av vithet i Centraleuropa. När det gäller romer fortsätter de vetenskapliga argumenten för segregation att spela en framträdande roll på grund av ett långsiktigt fokus på romers begränsade utbildningsmöjligheter. Författarna spårar det långsiktiga sambandet mellan rasifierande romer och centraleuropeiska forskares anpassning av teorier som legitimerar segregation mot dem som anses vara icke-vita som oförmögna att bli utbildade eller civiliserade. Tillsammans med att legitimera segregation, sterilisering och till och med utrotning har teoretiserandet av obildning lagt grunden för att förneka romernas kapacitet som kunskapssubjekt. En sådan negation har hindrat identitetsutövningen och bokstavligen hindrat romerna i Centraleuropa från att bli de de är. Denna systematiska epistemiska orättvisa ekar fortfarande i samtida försök att historisera romer i Centraleuropa. Författarna undersöker kritiskt samtida metoder för att historisera romer som reproducerande vithet och oundvikligen leder till olika former av epistemisk orättvisa. Det metodologiska tillvägagångssättet här konceptualiserar kritisk vithet som en praktik av epistemisk rättvisa som syftar till att tillhandahålla en hållbar plattform för att reflektera över det förflutnas inverkan på romernas samtida situation. . Språk: Engelska