Oron över det ökande statliga våldet, framför allt i Latinamerika, utlöste en aldrig tidigare skådad vändning till en global politik för mänskliga rättigheter på 1970-talet. Patrick William Kelly hävdar att Latinamerika spelade den mest centrala rollen i dessa genomgripande förändringar, eftersom det både var målet för förespråkandet av mänskliga rättigheter och platsen för en rad viktiga utvecklingar för regional och global människorättspolitik. Med utgångspunkt i fallstudier av Brasilien, Chile och Argentina undersöker Kelly utkristalliseringen av nya förståelser av suveränitet och social aktivism baserad på individuella mänskliga rättigheter. Aktivister och politiker artikulerade en ny praxis för mänskliga rättigheter som suddade ut nationalstatens gränser för att ge en individ en uppsättning rättigheter som skyddas av internationell lag. Men rättighetsrevolutionen hade ett pris: den marxistiska kritiken av USA-imperialismen och den globala kapitalismen ersattes långsamt av den minimalistiska pläderingen för att inte bli torterad. Språk: Engelska