Visuella metaforer i ett antal mahayana-sutror konstruerar en diskurs där visuell perception fungerar som en modell för kunskap och upplysning. I Visdomens fulländning (Prajnaparamita) och annan mahayanalitteratur symboliseras omedelbar tillgång till verkligheten av visioner och ställs i motsättning till språk och begreppsligt tänkande som tolkas som fördunklande av verkligheten. Vid sidan av sina filosofiska manifestationer fungerade spänningen mellan seende och språk också som en legitimeringsstrategi i den tidiga heterodoxa mahayanarörelsens kamp för auktoritet och legitimitet. Denna betoning på seende fungerade också som en resurs för det rikliga mytiska bildspråket i Mahayana sutra-bilder som ritualiseras i Vajrayana-visualiseringspraktiker. McMahan bidrar med ett brett spektrum av litteratur i denna fråga, inklusive en sällsynt analys av det överdådiga bildspråket i Gandavyuha Sutra i dess indiska sammanhang. Han avslutar med en diskussion om indiska förhållningssätt till visualitet i ljuset av några nyligen genomförda diskussioner om okulärcentrism i väst, och inbjuder forskare att utvidga den nuvarande diskussionen om seende och dess roll i att konstruera epistemiska system och kulturella praktiker bortom dess uteslutande europeiska och amerikanska fokus. Språk: Engelska