Denna viktiga bok föreslår en ny redogörelse för språkets natur grundad på en originaltolkning av Wittgenstein. Författarna förnekar att det finns ett direkt referensförhållande mellan ord och saker. Snarare är länken mellan språk och värld en tvåstegs, där mening används och där ett naturligt språk bör förstås som i grunden en samling socialt utformade och underhållna metoder. Genom att argumentera mot den filosofiska huvudfåran som härstammar från Frege och Russell till Quine Davidson, Dummett McDowell, Evans, Putnam Kripke och andra, visar författarna att förkastandet av begreppet referens inte medför relativism eller semantisk nihilism. En provocerande omprövning av sambanden mellan språk och social praxis, denna bok kommer inte bara att intressera språkfilosofer utan också lingvister, psykolingvister, studenter i kommunikation och alla som berörs av naturen och förvärvet av mänsklig språklig kapacitet. Språk: Engelska