Behaviorism

Watson var behaviorismens fader. Hans numera vördade föreläsningar i ämnet definierade behaviorismen som en naturvetenskap som tar hela området mänsklig anpassning som sitt eget. Det är behavioristisk psykologins uppgift att förutsäga och kontrollera mänsklig aktivitet. Området har som mål att, givet stimulans, kunna förutsäga responsen eller att se reaktionen för att känna till den stimulus som producerade den. Watson hävdade att psykologi är lika bra som dess observationer: vad organismen gör eller säger i den allmänna miljön. Watson identifierade lagar för inlärning, inklusive frekvens och aktualitet. Kimble gör det helt klart att Watsons behaviorism, även om den stod i djup tacksamhetsskuld till Ivan Pavlov, gick utöver den ryska mästaren i sin behandling av kognition, språk och känslor. Det blir tydligt att behaviorismen är allt annat än den reduktionistiska karikatyr den ofta framställs som i den kritiska litteraturen. Enbart av den anledningen förtjänar verket en bred läsning. Behaviorismen, som var typisk för den tidens psykologi, erbjöd ett brett spektrum av tillämpningar som alla kan sägas falla på den upplysta sidan av huvudboken. I en tid av blandade budskap argumenterade Watson mot barnmisshandel och övergrepp för mönster av upplysta tekniker för fabriksledning och för att bota sjuka och isolera den lilla kadern av kriminella som inte utsattes för tillrättavisning. Och i förväg Thomas Szasz argumenterade han mot en doktrin om strikt psykiska sjukdomar och för en noggrann granskning av beteendesjukdomar och störningar. Kimbles briljanta introduktion till Watson avslutas med en utmaning av subjektivismen för att ge bevis för att Watsons behaviorism inte kan förklara mänskliga handlingar utan introspektiva föreställningar om sinnet. Denna genuina klassiker inom samhällsvetenskapen under vårt århundrade är fortfarande relevant inte bara för att bedriva psykologisk forskning utan för studier inom vetenskapsfilosofi och kunskapssociologi. . Språk: Engelska