Kants inferentialism bygger på ett brett spektrum av källor för att presentera en läsning av Kants teori om mental representation som ett direkt svar på de utmaningar som Hume utfärdade i A Treatise of Human Nature. Kant förkastar de slutsatser som Hume drar på grund av att dessa bygger på Humes teori om mental representation, som Kant vederlägger genom att framföra invändningar mot Humes behandling av representationer av komplexa tillstånd och omdömets natur. I dess ställe kombinerar Kant en redogörelse för begreppen som regler för slutledning med en detaljerad redogörelse för varseblivningen och jaget som platsen för begreppsliga normer för att bilda en komplett teori om den mänskliga erfarenheten som ett väsentligen regelstyrt företag som syftar till att producera en framställning av världen som ett system av objekt som med nödvändighet är förbundna med varandra via kausala lagar. Denna tolkning av den historiska dialektiken berikar vår förståelse av både Hume och Kant och för med sig Kants insikter om mental representation i samtida debatter inom medvetandefilosofin. Kants version av inferentialism är både motståndskraftig mot invändningar mot samtida redogörelser som framställer dessa som former av lingvistisk idealism och tjänar som ett botemedel mot missriktad humeisk scientism om representation. . Språk: Engelska