Machiavelli har setts som en föregångare till våra dagars humanister, liberaler och socialister, som har upptäckt att moraliska mål ibland kräver omoraliska medel. Mot denna tolkning hävdar Mark Hulliung att Machiavellis humanism hade sina rötter i klassiska föreställningar om storhet och storhet, och att hans främsta anledning att beundra den antika romerska republiken var att den erövrade världen. Kort sagt, Machiavelli var som mest machiavellisk just när han gav uttryck för sin medborgerliga humanism. Hulliung hävdar att Machiavellis omfamning av bedrägeri och våld inte kan rättfärdigas av patriotism eller en uttalad omsorg om det gemensamma bästa. Han anklagar Machiavelli för att ha använt och missbrukat historien för att tjäna sin cyniska agenda, strävan efter makt. Hulliung ser Machiavelli som en republikansk imperialist som omfamnar de heroiska hedniska dygderna och medvetet undergräver Ciceros humanistiska tradition och kristendomens religiösa moral med en avsiktligt skev tolkning av det republikanska Rom. Genom att invertera de stoiska och kristna elementen i klassikerna fick Machiavelli den humanistiska traditionen att ge upphov till machiavellismen som sitt fruktansvärda barn. Hulliungs tes är övertygande och hans bok är ett värdefullt bidrag till debatten om machiavelliskt tänkande. . Språk: Engelska